Nu börjar lavinen rulla…

Toka och Hossein är på gång att erövra världen. Jag tänker att de är ute på en resa som Columbus…den digitala världsomseglingen. Det vet alltså inte riktigt var de är på kartan. De vet inte heller vad de ställer till med…svaonline är vår nya kontinent.

Jag vet inte heller allt de skriver . Hossein använder farsi. Måste jag förstå allt som pedagog. Jag hamnar i de nyanländas roll och mitt i den viktigaste kunskapen av alla! Detta blir en cliffhanger!

Ekologisk motor = föräldrarmöte!

Nu har vi träffats elever och alla vuxna i SVAgrupperna. Detta är en ytterst viktig sammankomst och grupp. Föräldrarna är ju nycklarna till den ömsesidiga berikningen av hemspråket och svenskan. Win-win som det heter på engelska.

Så här såg rummet ut efteråt. Eleverna var självklart närvarande och förebildade energiskt våra lärande modeller live i direktsändning! En oumbärlig och analog självklarhet.

 

Frågan är…och dem måste alltid ställas; vad bär föräldrarna med sig hem som aktiva redskap för att optimalt gynna sina elevers lärande/tidsenhet?

Jag vet att det sista låter lite apart…men vi måste våga väva in tanken:

  • mesta möjliga lärande/tidsenhet!

Alla dessa resväskor…på väg!

Globen är rund. När du går runt kommer du alltid tillbaka till samma plats. Men du är förändrad och laddad med olika livsmönster. Du är också genomsyrad av möten med medmänniskor och våra mest grundläggande frågor:

  • Vad är ett hem?
  • Var är hemma?

Ibland bär du också på en resväska som innehåller fragment av ditt liv. Föremål och upplevelser vi ibland kallar för oumbärliga. Saker som bär och kan laddas med nya berättelser som återberättas och uppstår som gemensamma erfarenheter.

Det är det vi jobbar med här på SVAonline. Välkommen att öppna din resväska med oss!

  • Vem du än är?
  • Var du än bor.?
  • Vart du än är på väg?

Uppbrotten snuddar ständigt tidslöst vid oss alla.

När någon faller, släpar på stegen och gläntar på sin väska bör vi villkorslöst öppna oss för livsberättelserna. De väller ut som en stilla bris när du tar emot dem  med stor ödmjukhet och respekt. Vi upptäcker då och känner igen oss hos varandra som äkta Homo Sapiens.

 

Det är vackert. Riktigt vackert.